Den 4 augusti 2019 befann jag mig i nationalparken Durmitor i norra Montenegro. Från resan finns många fotografier kvar, men minnet är selektivt: tydligast minns jag Crno jezero och den alldeles speciella känslan i luften. Det gick flera år innan jag ville återvända till bilderna också som geograf och försöka förstå varför ett förhållandevis litet område på Balkan gör ett så starkt intryck.
En geografiutbildning har en intressant bieffekt: ett vackert landskap upphör ganska snart att bara vara vackert. Bakom bergens konturer börjar man söka bergarternas ursprung, i dalens form ser man en uråldrig glaciärs arbete och vid en sjö funderar man över tillrinningsområdet och den underjordiska avrinningen. Durmitor är nästan idealiskt för den blicken. På en liten yta möts Dinaridernas tektoniska historia, mesozoiska havssediment, karst, pleistocena nedisningar, dagens bergsskogar och ett kulturlandskap som i jämförelse har funnits mycket kort tid.
Žabljak: en turistort bland höga platåer
För de flesta resenärer börjar bekantskapen med Durmitor i Žabljak. Den lilla staden ligger på ungefär 1450 meters höjd och är numera det främsta turistcentrumet i denna del av Montenegro. Men ortens turisthistoria började långt före de moderna bergshotellen. Redan före andra världskriget kom resenärer från kungariket Jugoslavien och andra europeiska länder hit. Efter kriget återuppbyggdes Žabljak och utvecklades gradvis till ett centrum för bergs- och vinterturism [1].
Även skidåkningens historia i Durmitor är betydligt äldre än dagens turistinfrastruktur. De första organiserade skidgrupperna bildades i Žabljak redan på 1920-talet. Under andra hälften av det tjugonde århundradet hölls här tävlingar på jugoslavisk nivå och en permanent idrottsinfrastruktur växte fram [2]. Traditionen lever vidare: på Savin Kuks sluttningar finns ett skidcentrum med pister av varierande svårighetsgrad [3]. Samma terräng upplevs därför på sommaren som gröna högfjällsängar, barrskog och blottad kalksten, medan den på vintern förvandlas till ett skidlandskap.
Själv blev jag ganska snart intresserad av mer än ortens turisthistoria. På universitetet undervisades vi i paleogeografi av Nikolaj Grigorjevitj Tsiberkin, docent vid institutionen för fysisk geografi och landskapsekologi vid Perms statliga universitet [4]. Här minns jag hans föreläsningar i ett helt annat ljus: som ett sätt att läsa dagens landskap genom den följd av processer som formade det, snarare än som en samling kartor och rekonstruktioner av det förflutna.
Paleogeografin lär oss över huvud taget att se jordytan som föränderlig. Dagens land kan ha varit havsbotten, en dal kan flera gånger ha ändrat ursprung och funktion, och växtligheten har tagit över en redan formad terräng vars historia började långt innan dagens ekosystem uppstod. Den ryska paleogeografin har en lång tradition. Ett klassiskt universitetsverk är akademiledamoten K. K. Markovs bok »Paleogeografi (historisk geografi)«, utgiven 1951 [5]. Många år efter studierna blev Durmitor oväntat något av en fältillustration till detta ämne.
Berg som började i havet
Durmitor tillhör Dinariderna, eller Dinariska alperna, som sträcker sig längs Balkanhalvöns västra del. Regionens geologiska uppbyggnad är komplicerad, men mäktiga lager av mesozoiska karbonatbergarter är vanliga i massivet. UNESCO framhåller särskilt kalkstensformationer från mellersta och övre trias, övre jura samt övre krita och räknar de geologiska och geomorfologiska egenskaperna till nationalparkens självständiga värden [6].
Översätter man de geologiska termerna till landskapets språk framträder en imponerande bild. Materialet i en stor del av dagens berg avsattes i havsbassänger. Modern forskning om Dinariderna kopplar deras utveckling till den adriatiska mikroplattans östra kant och Neotethyshavets långvariga utveckling. Under olika skeden förekom här uppsprickning och öppning av havsbassänger, subduktion, bildning av ofiolitkomplex, avsättning av djuphavssediment och senare kontinentkollision [7].
De grå kalkstensväggarna ovanför barrskogen är därför resultatet av flera helt olika geologiska miljöer. Havssediment blev bergarter. Sedan utsattes lagren för tektonisk deformation: de veckades, försköts längs överskjutningar och höjdes, medan erosionen åter blottade dem vid ytan.
UNESCO uppmärksammar särskilt Durmitors starkt deformerade komplex, bland annat den så kallade Durmitorflyschen, där lagren på sina håll står mycket brant, nästan lodrätt [6]. Flysch består av mäktiga följder av marina sedimentbergarter, medan lagrens nuvarande läge speglar en senare tektonisk historia. I den meningen går Durmitors landskap verkligen att läsa som ett geologiskt tvärsnitt, fast man har ett helt bergsmassiv framför sig i stället för några meter blottad berggrund.
När karsten mötte glaciären
Efter att bergen hade bildats fortsatte vattnet att förändra terrängen. Karbonatbergarter är mottagliga för karstprocesser: vatten tränger in i sprickor, löser gradvis upp kalkstenen, vidgar hålrum och skapar slukhål, doliner och underjordiska kanaler. När de stora pleistocena nedisningarna började hade Durmitor därför redan en komplicerad terräng formad av tektonik, floderosion och karst.
Sedan kom isen. Den serbiske geografen Predrag Đurovićs rekonstruktion av Durmitors pleistocena nedisning visar processens omfattning. Under den mest intensiva identifierade glaciala fasen omfattade glaciala former mer än 54 % av massivets yta, och under nästa stora fas omkring 36 % [8]. Isens rörelse och glaciärtungornas lägen bestämdes i hög grad av den geologiska uppbyggnaden och de karst- och flodformer som redan fanns.
Detta är ett viktigt drag hos Durmitor. Glaciären omarbetade en yta som redan hade en lång historia. Den fyllde sänkor, vidgade dem, fördjupade dalar och nischer, ändrade sluttningarnas konturer och lämnade efter avsmältningen ett system av former som fortsatte att påverkas av vatten, frostsprängning och karstprocesser. Nationalparkens material betonar särskilt kombinationen av välbevarade glaciala former och utvecklad karstterräng från tiden före nedisningen [9].
Resultatet är ett polygenetiskt landskap där många former har uppstått genom att flera processer verkat efter varandra eller samtidigt. I läroboken är det praktiskt att studera dem var för sig. I verkliga berg bryr sig naturen som vanligt inte särskilt mycket om strikta indelningar.
Crno jezero: två bassänger och en historia
Crno jezero ligger vid foten av Međedmassivet och är Durmitors största och mest kända glaciärsjö. Totalt finns 18 sådana sjöar i massivet. I Montenegro kallas de bildligt gorske oči, »bergens ögon« [10].
Själva Crno jezeros uppbyggnad är mer intressant än man först anar. Sjön består av två bassänger: den stora, Veliko jezero, och den lilla, Malo jezero, förenade av en smal vattenpassage. Enligt officiella montenegrinska uppgifter är den stora sjöns yta omkring 0,338 km² och den lillas omkring 0,178 km². Den stora sjöns största djup är 24,5 m, medan den lilla når 49,1 m [11].
Det ger en intressant morfometrisk paradox: den lilla sjön har nästan halva ytan men är ungefär dubbelt så djup. Dessutom rymmer den till och med något mer vatten: cirka 4,55 miljoner m³ mot ungefär 4,15 miljoner m³ i den stora [11]. Namnen beskriver vattenytans storlek men säger ingenting om bassängens geometri under ytan.
Vattennivån varierar tydligt under året. På våren tillförs sjön extra vatten från snösmältning och tillfälliga vattendrag. På sommaren sjunker nivån, strandpartier blottläggs och förbindelsen mellan bassängerna blir betydligt smalare; ibland kan den brytas helt [11]. På mina bilder från början av augusti syns ett brett blottlagt strandbälte. En enda bild räcker inte för att bestämma sjöns exakta hydrologiska tillstånd den dagen, men årstidsväxlingarna i dess kontur går att urskilja även utan särskilda observationer.
Bassängens glaciala ursprung förklarar bara delvis sjöns form. Dagens Crno jezero ligger inne i ett karstmassiv. Dess vattenbalans beror därför på nederbörd, ytavrinning och avdunstning samt på ett komplicerat underjordiskt dräneringssystem.
Hydrografi som fortsätter under marken
Ett vanligt flodnät är förhållandevis lätt att läsa på en topografisk karta. Vattnet rinner nedför sluttningar, samlas i dalar och skiljs åt av höjdernas vattendelare. I karstterräng blir detta mer komplicerat: vattendelare på ytan och under marken kan skilja sig åt. Vatten försvinner i ett slukhål, rör sig genom sprickor och karstkanaler och kommer upp någon annanstans.
Därför är Crno jezero också intressant som en del av ett större hydrogeologiskt system. Montenegros nationalparker anger att sjön har förbindelse med avrinningen till två stora flodsystem, Tara och Piva, och kallar fenomenet bifurkation [10]. Här handlar det om en komplicerad kombination av ytlig och underjordisk dränering av kalkstensmassivet, snarare än en enkel förgrening av en fåra på ytan.
I karstområden är vattnets beteende avgörande: ytans form ger inte hela svaret på vart vattnet rinner. Underjordiska tillrinningsområden kan korsa ytvattendelare, och tillförsel- och utströmningsområden kan ligga långt från varandra. UNESCO framhåller särskilt Durmitors grottor, underjordiska floder och karstdränering av vissa glaciärsjöar [6].
Från stranden ser Crno jezero ganska stillsamt ut: vatten, skog och klippor. Men en stor del av hydrologin döljs inne i berget. Det är typiskt för karst: den mest intressanta geografin finns ofta där den inte syns direkt.
Durmitors högfjäll: när klippstommen träder fram
När man stiger upp från Žabljak och Crno jezero förändras landskapet gradvis. Barrskogen glesnar och ersätts av subalpina och alpina ängar. Högre upp framträder massivets klippgrund allt tydligare. I högfjället är de branta kalkstenssluttningarna, karstterrängens uppdelning och spåren efter äldre nedisningar särskilt lätta att urskilja.
Här blir det särskilt tydligt varför Durmitor finns på UNESCO:s världsarvslista både för sin enastående naturskönhet och för sitt geologiska och geomorfologiska värde. På en förhållandevis liten yta finns glaciala och karstiska former sida vid sida. Djupa flodkanjoner blottar massivets uppbyggnad och terrängens huvuddrag styrs av Dinaridernas komplicerade tektoniska historia [6].
Högfjället visar också något som en geograf gärna lägger märke till: varje nutida landskap är både natur och kultur. Bland former som skapats under tiotals miljoner år löper vägar och vandringsleder. Vintertid används skidbackarna och sommartid betesmarkerna.
På gamla fotografier blir kombinationen särskilt tydlig. Klippmassivet och de glaciala formerna anger en väldig tidsskala, samtidigt som ett alldeles vanligt nutida liv pågår framför dem. Här påminns jag om en grundtanke i paleogeografin: dagens landskap är inget slutstadium. Det är ett enda tidsutsnitt ur den geografiska miljöns långa utveckling.
Skogen kring Svarta sjön
Vid Crno jezero möter det geologiska landskapet skogen nästan kant i kant. Den mörka barrvegetationen bildar en tät ram kring vattnet och speglas ibland så starkt att sjöns namn blir lättare att förstå. Beroende på ljuset kan ytan se blå, grön eller nästan svart ut, trots att vattnet i sig är ganska klart.
Skogen påverkar mer än synintrycket. Barrväxter avger biogena flyktiga organiska föreningar till atmosfären. I sådana skogar är monoterpener vanliga, bland annat α-pinen, β-pinen, limonen och flera andra ämnen. Halterna beror på växtarter, temperatur, ljus, årstid och tid på dygnet [12]. Dessa ämnen bidrar till den typiska doften av barr, kåda och solvarm skog.
Till detta kommer Durmitors höjdläge. Žabljak ligger omkring 1450 m över havet, Crno jezero bara något lägre, och klimatet i massivets höga delar är märkbart svalare än vid Montenegros kust [1][10]. Även i augusti är temperatur och luftfuktighet helt annorlunda här än vid Adriatiska havet. Skogen, det öppna vattnet, högfjällsterrängen och det betydligt mindre mänskliga trycket skapar en miljö som är svår att förmedla med en enda bild.
Kanske är det därför jag återvänder till just denna resa efter så många år. Nu kan jag läsa in mesozoiska bassänger, Dinaridernas tektonik, karst, pleistocena glaciärer, sjöbassängens ursprung och underjordisk hydrografi i de gamla bilderna. Någonstans i resonemangen återkommer Nikolaj Grigorjevitj Tsiberkins föreläsningar och de paleogeografiska rekonstruktioner som en gång främst fanns för oss på kartor och i läroböcker.
Här var allt samlat i ett verkligt landskap. För att jag skulle kunna stå vid Crno jezeros strand den 4 augusti 2019 måste uråldriga hav ha funnits här långt tidigare. Havssediment blev bergarter, tektoniska processer lyfte och deformerade dem, vatten började forma karstterrängen och glaciärer fyllde gång på gång bergens dalar och sänkor. Efter deras tillbakadragande blev vattnet åter en av de främsta krafterna som förändrade ytan.
Historien blev mycket lång, men minnet förblev förvånansvärt enkelt.
I Durmitor är det lätt att andas.